Varför gör vi det vi gör?

Alla människor har något vi brinner för, som driver oss. För mig är det inte särskilt svårt att förstå vad. Jag älskar helt enkelt att hjälpa människor. Att hitta vad det är som inte fungerar, varför det inte gör det, och vad du kan göra istället.

Jag känner genuin lycka när någon säger att ”jag ska hälsa från min fru och tacka för att jag under tiden jag gått hos dig blivit en helt annan person, gladare och roligare att leva med.” Inte för att jag slår mig för bröstet och tycker att jag är bra. Utan för att han mår bra. Att vi tillsammans lyckats hitta och genomföra de förändringar som behövdes.

När vi gör det vi är ämnade för är det inte jobbigt. Det är inte heller en jakt på att fylla på egot. När vi får en bekräftelse på att det vi gett oss ut för att genomföra har lyckats, är det själen som jublar. För att vi lyssnade. För att vi gjorde det vi har bäst förutsättningar och förkunskaper att bidra med till omvärlden. Det är för mig sann glädje. När vi bara gör det för att det känns rätt, och det sen visar sig vara det.

Jag har under hela mitt vuxna liv följt min nyfikenhet i att förstå människors beteende. Antalet böcker i ämnet är oräkneliga, kurser, seminarier, utbildningar, möten med människor. För att jag älskar det. Elden tänds upp i min eldstad och jag får kraft, stuns i steget och blicken blir pigg och vaken. Jag tror ingen som hört mig prata om hypnos kunnat undgå den påverkan på min fysik som uppstår. Hur röstläget höjs, kroppen sträcks upp och engagemanget som driver.

Prata med en person som avskyr sitt jobb. Se hur axlarna slokar, rösten blir tystare och blicken dör. Hör metaforer som ”jag släpar mig till jobbet, går på knäna fram till kvart i fyra när jag får stämpla ut och får gå hem.” Eller ”jag vill bara spy åt att lyssna på alla som ringer in och klagar.”

Om du vet att den personen har något annat i sitt liv, be dem att berätta om det istället. Se hur hela deras fysik förändras när de berättar om hur det känns att springa ut på planen och spela Korpenfotboll en regnig torsdagskväll, när de får till det perfekta skottet (i deras värld), och se deras ansikte lysa upp och hur de nästan kan hoppa till av glädje vid tanken på hur skottet landade i krysset. Förändringen är ögonblicklig och majestätisk när vi upplever den.

Att välja bort det vi egentligen brinner för och älskar, att aldrig lyssna på vår själs önskningar och bara gör saker vi måste, leder till en sak: Vi mår skit.

Min uppgift, som jag ser det, är att hjälpa den jag möter att hitta sin egen känsla. Känslan av styrka, glädje, tro. På sig själv. Att det de känner är rätt. Inte att förändras till att bli någon  annan. Snarare att hitta tillbaka till sig själv. För det är rätt stor chans att den du varit är baserat på vad någon annan ansett att du bör, borde eller måste vara.

Att aldrig uppleva känslan av att bara vara i ögonblicket, när tid och rum försvinner, ja det leder vem som helst in i olycklighet. Depression rent av.

Jag tänkte på det angående en fråga jag fick om varför jag skriver. För att jag tycker det är roligt. Det gör mig glad och får ibland timmarna att flyga iväg och svetten droppa ner från pannan. För att jag vill dela med mig.

Jag kommer aldrig bli någon Nobelpristagare i litteratur. Och det är helt okej. Jag skriver för att det är så jäkla roligt. För att det kommer inifrån och jag vägrar att låta det stanna där.

Det gör mig glad. Och jag förtjänar att vara glad. Precis som du.