Sanningen. På gott och ont.

Efter att ha pratat med många människor om mina upplevelser, insett att jag var långt ifrån ensam men ingen pratade om det, bestämde jag mig för att göra det. Berätta. Osminkat. Om hur kärleken kan driva oss på gränsen till dårskap. Ibland även över den.

När jag skrivit boken förstod jag att den handlade om två saker jag inte tänkt mig.

Sanningen- hur vi människor skapar förväntningar och när det sedan visar sig att de inte stämmer med verkligheten, gör vi allt större ansträngningar för att inte se hur det verkligen förhåller sig. Vi ljuger. För oss själva. Eller förvränger sanningen, det kanske känns bättre att tänka så.  

Den vanligaste reaktionen från läsare har varit ”vad modig du är.” Jag förstod först inte vad det betydde. Vad då modig, jag berättade bara vad som hänt?

Insikten blev att jag vågade göra mig sårbar. Visa upp sidor som de flesta inte vill att andra ska se. Det är sant, inser jag när jag läser igenom manuset. Jag är svag, tar idiotiska beslut, går emot min egen vilja och moral, jag beter mig helt galet rakt igenom. Och egoistisk, höll på att glömma det.

Men det var också det jag ville förmedla. Att så stark kan kraften vara i att förlora sig totalt i kärlekens blindhet. Och jag skulle inte heller behövt gå igenom allt det jag beskriver. För så ska inte kärleken vara. Jag var inte den som gjorde fel. Jag var förälskad. Ska jag behöva skämmas för det?

Det finns mycket som skrämmer oss människor. Men inget skrämmer oss mer än en sak. Ett litet ord som kan betyda olika mycket, beroende på i vilket sammanhang det sägs. När det kommer till relationer kan det vara lika smärtsamt som ett knivhugg.

NEJ. Det är ordet vi skyr. Att vi inte duger. Bara att läsa det, ta in det, får magmusklerna att dra ihop sig. För vi har alla mött det, någon gång. Och vi vet hur ont det gjorde.

Att våga vara sårbar, vara ärlig med vem man är och sedan få ett nej …

För min del, och många andra som hamnar i den typen av relationer, är det jakten på ett Ja som är en stor del av drivkraften. För hotet om ett nej hänger över som ett svart moln hela tiden. Det blir aldrig någon vila i jakten på ett uttalat ja.

Ibland tror vi att nu, nu är vi äntligen framme, det är vi och nu kommer solen stråla på oss och aldrig mer kommer det bli sådär jobbigt igen. Då tornar molnen hastigt upp sig och åskan och regnet kommer in snabbt, vi försöker fly men är mitt i stormens öga.

Vi hade en bild av den andra personen när vi inledde relationen. Vi såg det vi ville se, filtrerade bort det andra. Det vi efteråt påminns om, som vi borde reagerat på, eller agerat på, snarare.

Och även om det är jobbigt att inse, är det svårt att vara i ett destruktivt förhållande, att låta sig behandlas illa av en annan människa, och samtidigt älska sig själv. Värdera sig högt. Jag har verkligen fått gräva djupt i mitt eget värde för att förstå hur jag kunde tillåta det jag gjorde.

Det är ingen angenäm upplevelse. Och bara du vet svaret på varför det blev som det blev för dig.

Jag vet svaret för mig. Sanningen gjorde ont. Men jag mötte den. Och jag tänker inte skämmas. Verkligen inte.

För i slutändan är det också en annan sanning: vi är bara människor. Som gör rätt och fel. Det finns inget bra eller dåligt. Sanningen är vad den är.

Precis som jag. Och du.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s