Att bli medveten är också ett val.

En dag föds vi.

Utan möjlighet att välja landar vi i den miljö som kommer att forma oss, skapa den person vi kommer att möta världen som. Ofta hör vi människor prata om terapi i termer av ”varför hålla på och rota i barndomen, det leder ingenstans.” Inte? Enda gången jag kan hålla med om det är när man redan gjort det. Hur ska vi kunna lösa ett problem utan att förstå hur det skapades? Det känns som en del av det samhälle vi lever i, där allt ska lösas snabbt, utan att det krävs någon insats av oss själva.

För hur gärna vi önskar att det inte var så, är det våra uppväxtår som sedan ligger till grunden för vilka grundantaganden vi har om oss själva, vilka livsregler vi skapar utifrån dessa och vilka automatiska tankar som uppstår när vi möter olika situationer. Det finns ingen väg runt det, ingen väg över eller under. Vi kan förneka det hur länge och ofta som helst. Det är fortfarande ett faktum.

Tror du att det blir en skillnad på din livskvalitet om du växer upp i ett hem där du blir sedd, bekräftad, vet att det finns trygghet och att du är skyddad när du behöver det och älskad bara för att du finns. Jämfört med att växa upp i ett hem där du aldrig får höra något positivt utan tvärtom, att du bara är ett problem och där du aldrig vet om du kan lita på någon, varken för trygghet, skydd eller kärlek?

I all litteratur och föreläsningar om hur du ska leva livet i välstånd och evig lycka, talas det om att du väljer själv. Att du kan välja att leva på högsta nivå av lyckorus och positiva upplevelser. Visst, du kan till stor del välja hur du vill tänka om dig själv, vem du är och vad du vill uppnå. Som vuxen. Men för mig, efter 20 års studier och erfarenheter inom terapi och mental träning, både för egen del och som behandlare, står åtminstone två saker klart som en soluppgång: 1. Som barn väljer vi inte. Vi skapar överlevnadsstrategier. För att vi inte kan välja utan måste förhålla oss. 2. Vi kan inte göra vuxna framtidsval utan att bli medvetna om vad som redan styr oss.

Jag menar inte med det att vi måste tillbringa år i terapi på en analyssoffa. Men vi måste våga bli medvetna. Se verkligheten. Det är ofta smärtsamt och strider mot vår medfödda mänskliga natur. Den naturliga, sunda reaktionen är att fly från smärta och ta oss till ett tillstånd av det motsatta. Men det finns tillfällen när vi måste motstå den impulsen. När vi når den punkten är individuellt och för vissa inträffar den aldrig. Eller när det är för sent att göra något åt det. För andra kommer det en känsla av att ”nej, nu tänker jag inte leva på det här sättet en enda sekund till! Nu räcker det!” Först då är också förändring möjlig. När vi tar ett beslut att förändra oss. Inget mer ”jag borde”, eller ”jag ska men …”

Och då finns det inte längre några gränser för hur långt vi kan nå. När vi vet vad vi vill välja bort och varför vi vill välja något annat. Då har vi möjligheten att omvandla barndomens överlevnad till att leva.

Och att leva det liv Vi väljer. Inte det som andra tycker att vi borde leva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s