Sanningen. På gott och ont.

Efter att ha pratat med många människor om mina upplevelser, insett att jag var långt ifrån ensam men ingen pratade om det, bestämde jag mig för att göra det. Berätta. Osminkat. Om hur kärleken kan driva oss på gränsen till dårskap. Ibland även över den.

När jag skrivit boken förstod jag att den handlade om två saker jag inte tänkt mig.

Sanningen- hur vi människor skapar förväntningar och när det sedan visar sig att de inte stämmer med verkligheten, gör vi allt större ansträngningar för att inte se hur det verkligen förhåller sig. Vi ljuger. För oss själva. Eller förvränger sanningen, det kanske känns bättre att tänka så.  

Den vanligaste reaktionen från läsare har varit ”vad modig du är.” Jag förstod först inte vad det betydde. Vad då modig, jag berättade bara vad som hänt?

Insikten blev att jag vågade göra mig sårbar. Visa upp sidor som de flesta inte vill att andra ska se. Det är sant, inser jag när jag läser igenom manuset. Jag är svag, tar idiotiska beslut, går emot min egen vilja och moral, jag beter mig helt galet rakt igenom. Och egoistisk, höll på att glömma det.

Men det var också det jag ville förmedla. Att så stark kan kraften vara i att förlora sig totalt i kärlekens blindhet. Och jag skulle inte heller behövt gå igenom allt det jag beskriver. För så ska inte kärleken vara. Jag var inte den som gjorde fel. Jag var förälskad. Ska jag behöva skämmas för det?

Det finns mycket som skrämmer oss människor. Men inget skrämmer oss mer än en sak. Ett litet ord som kan betyda olika mycket, beroende på i vilket sammanhang det sägs. När det kommer till relationer kan det vara lika smärtsamt som ett knivhugg.

NEJ. Det är ordet vi skyr. Att vi inte duger. Bara att läsa det, ta in det, får magmusklerna att dra ihop sig. För vi har alla mött det, någon gång. Och vi vet hur ont det gjorde.

Att våga vara sårbar, vara ärlig med vem man är och sedan få ett nej …

För min del, och många andra som hamnar i den typen av relationer, är det jakten på ett Ja som är en stor del av drivkraften. För hotet om ett nej hänger över som ett svart moln hela tiden. Det blir aldrig någon vila i jakten på ett uttalat ja.

Ibland tror vi att nu, nu är vi äntligen framme, det är vi och nu kommer solen stråla på oss och aldrig mer kommer det bli sådär jobbigt igen. Då tornar molnen hastigt upp sig och åskan och regnet kommer in snabbt, vi försöker fly men är mitt i stormens öga.

Vi hade en bild av den andra personen när vi inledde relationen. Vi såg det vi ville se, filtrerade bort det andra. Det vi efteråt påminns om, som vi borde reagerat på, eller agerat på, snarare.

Och även om det är jobbigt att inse, är det svårt att vara i ett destruktivt förhållande, att låta sig behandlas illa av en annan människa, och samtidigt älska sig själv. Värdera sig högt. Jag har verkligen fått gräva djupt i mitt eget värde för att förstå hur jag kunde tillåta det jag gjorde.

Det är ingen angenäm upplevelse. Och bara du vet svaret på varför det blev som det blev för dig.

Jag vet svaret för mig. Sanningen gjorde ont. Men jag mötte den. Och jag tänker inte skämmas. Verkligen inte.

För i slutändan är det också en annan sanning: vi är bara människor. Som gör rätt och fel. Det finns inget bra eller dåligt. Sanningen är vad den är.

Precis som jag. Och du.

 

Föreläsningsdags.

Föreläsningsdags.

På lördag är det äntligen dags för föreläsning! Jag är förberedd, taggad och laddad. Som en frustande travhäst bakom startbilen. Typ.

Vi ska prata om: Vad som gör det möjligt att hamna i destruktiva relationer. Vad gör att vissa inte hamnar där, medan andra gör det gång på gång?

Vi ska gå igenom hur vi kan göra för att se till att det inte blir så igen, om det är något vi upplever återupprepas.

Hur vet man vad som är ens egna värderingar och tankar om livet, eller någon annans verklighet vi släpar runt på? Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig på vägen.

Redskap för att bli, vara, känna och leva vårt eget liv.

Vi kommer gå igenom Schematerapi som är ett fantastiskt redskap för att förstå vårt beteende i relationer.

Mitt favoritämne är hypnos. Så det kommer givetvis att få sin plats. Jag kommer ge dig ett otroligt användbart redskap ur hypnoslådan. En ledtråd är bilden bredvid … Om vi ses på lördag får du resten.

Om du vill boka en föreläsning med mig någon annanstans är du välkommen att höra av dig.

Jag kommer förresten köra den i Stockholm inom kort. Är du intresserad så hör av dig. Datum kommer snart.

Vi ses!

Hur tänkte du nu?

Från och med den dagen vi föds börjar vår unika utbildning i livets skola. Vårt formande inleds med samspelet med den omgivning, oftast familjen, och dess tankar om världen och hur livet bör levas. Så småningom utökas vår påverkan till att omfatta förskola och den pedagogiska inlärningen tar sin början. I familjen handlar det till stor del om formandet av den känslomässiga strukturen inom oss. Vi lär oss strategier för att få våra känslomässiga behov uppfyllda. Har vi sunda föräldrar som har god kontakt med sina egna känslor och som också har förmågan att kunna tolka det vi uttrycker, då har vi tur. Om de dessutom tillåter oss att uttrycka det vi känner utan att värdera våra känslor, att få oss att känna att vi är lika värdefulla, oavsett om de uppskattar det vi uttrycker eller inte, ja då har vi dragit högvinsten.

Jag minns när jag var på en helgkurs och ledaren hade sin bebis med sig. Pappan till barnet befann sig i ett annat rum och i pauserna ammade hon sitt barn. Den lille gossen var väldigt söt, log i hennes famn och gav inte ifrån sig ett ledset skrik på hela dagen. När jag stod bredvid den stolta mamman med sitt leende barn i famnen sa jag utan någon annan tanke än att det var menat som en komplimang: ”Vilken otroligt snäll pojke du har.” Hon spände blicken i mig och svarade: ”Han är alltid snäll. Oavsett om han skrattar, gråter eller är skitarg.” Jag blev helt paff, mumlade något och smög iväg.

Jag har tänkt på det många gånger, för det var längesedan nu. Men min reaktion var hämtad från min egen formning, att vara snäll innebar att vara glad och inte skrika och vara arg. Så även om jag kände mig lite sårad och förnärmad då, så lärde hon mig någonting.

Att alla känslor är lika värdefulla.

Att bli medveten är också ett val.

En dag föds vi.

Utan möjlighet att välja landar vi i den miljö som kommer att forma oss, skapa den person vi kommer att möta världen som. Ofta hör vi människor prata om terapi i termer av ”varför hålla på och rota i barndomen, det leder ingenstans.” Inte? Enda gången jag kan hålla med om det är när man redan gjort det. Hur ska vi kunna lösa ett problem utan att förstå hur det skapades? Det känns som en del av det samhälle vi lever i, där allt ska lösas snabbt, utan att det krävs någon insats av oss själva.

För hur gärna vi önskar att det inte var så, är det våra uppväxtår som sedan ligger till grunden för vilka grundantaganden vi har om oss själva, vilka livsregler vi skapar utifrån dessa och vilka automatiska tankar som uppstår när vi möter olika situationer. Det finns ingen väg runt det, ingen väg över eller under. Vi kan förneka det hur länge och ofta som helst. Det är fortfarande ett faktum.

Tror du att det blir en skillnad på din livskvalitet om du växer upp i ett hem där du blir sedd, bekräftad, vet att det finns trygghet och att du är skyddad när du behöver det och älskad bara för att du finns. Jämfört med att växa upp i ett hem där du aldrig får höra något positivt utan tvärtom, att du bara är ett problem och där du aldrig vet om du kan lita på någon, varken för trygghet, skydd eller kärlek?

I all litteratur och föreläsningar om hur du ska leva livet i välstånd och evig lycka, talas det om att du väljer själv. Att du kan välja att leva på högsta nivå av lyckorus och positiva upplevelser. Visst, du kan till stor del välja hur du vill tänka om dig själv, vem du är och vad du vill uppnå. Som vuxen. Men för mig, efter 20 års studier och erfarenheter inom terapi och mental träning, både för egen del och som behandlare, står åtminstone två saker klart som en soluppgång: 1. Som barn väljer vi inte. Vi skapar överlevnadsstrategier. För att vi inte kan välja utan måste förhålla oss. 2. Vi kan inte göra vuxna framtidsval utan att bli medvetna om vad som redan styr oss.

Jag menar inte med det att vi måste tillbringa år i terapi på en analyssoffa. Men vi måste våga bli medvetna. Se verkligheten. Det är ofta smärtsamt och strider mot vår medfödda mänskliga natur. Den naturliga, sunda reaktionen är att fly från smärta och ta oss till ett tillstånd av det motsatta. Men det finns tillfällen när vi måste motstå den impulsen. När vi når den punkten är individuellt och för vissa inträffar den aldrig. Eller när det är för sent att göra något åt det. För andra kommer det en känsla av att ”nej, nu tänker jag inte leva på det här sättet en enda sekund till! Nu räcker det!” Först då är också förändring möjlig. När vi tar ett beslut att förändra oss. Inget mer ”jag borde”, eller ”jag ska men …”

Och då finns det inte längre några gränser för hur långt vi kan nå. När vi vet vad vi vill välja bort och varför vi vill välja något annat. Då har vi möjligheten att omvandla barndomens överlevnad till att leva.

Och att leva det liv Vi väljer. Inte det som andra tycker att vi borde leva.