Har du drömt om det?

Den kanske vanligaste reaktionen när jag säger att jag skrivit böcker är ”åh, det skulle jag också vilja, det har jag alltid drömt om!”

Det finns många anledningar som svar på min följdfråga ”varför gör du inte det då?” Men den enda som håller, tycker jag, är att det helt enkelt är helt fel timing. Livet som småbarnsförälder brukar inte vara bästa tiden, till exempel.

Om du har lusten, passionen, tagit beslutet att ”nu j-vlar”, men ändå kör fast. Kommer till sidan 25 och känner att det dör igen … och igen. Då har jag kanske en grej för dig.

Jag är inte Hemingway, inte ens Lisa Marklund, men en sak vet och kan jag: Hur man får ur sig en bok. Eller två. Tre… så, here’s the deal:

Jag håller på och ordnar om mitt liv. För att göra det jag brinner för, som får tid och rum att blanda sig likt ett kalejdoskop. Och en sak jag velat göra länge men inte hunnit med, är att hjälpa andra, dig kanske, att förverkliga bokdrömmen.

Som en pt. Fast istället för att bygga din kropp så bygger vi din historia. Om du vill så lovar jag se till att du gör det. Jag lovar inte att det blir en bestseller. Men något du kommer vara stolt över att du gjort. Och vem vet vad det kan leda till?

Upplägget: En första träff där vi går igenom vad du vill och lägger upp mål. Efter dina förutsättningar. Sen bestämmer vi hur och när vi ska ha kontakt. Jag kommer inte ge mig förrän du har ett manus du kan vara stolt över. Och gå vidare med.

Så, är du intresserad? Ring mig på 0722432156 eller maila:johnnymartinsson@hotmail.com

Som Tony Robbins säger det: Get excited and take action! Typ 🙂

One small step …

Självförtroende byggs steg för steg. Varje gång vi vågar oss utanför vår kända trygghet, göra det som vi känner att vi vill och behöver även om det skrämmer oss in i märgen. Hur litet steget än är, om vi bara vågar ta det, är det början på en ny värld. Det där lilla steget möjliggör att vi kan ta ett till. Och så småningom ett till. Förtroendet för oss själva, att vi kan, växer i takt med antalet steg.

Ända tills vi inser att världen är så mycket större och innehåller så mycket mer än det lilla utrymme vi låtit våra rädslor begränsa oss att leva inom.

Ibland behöver vi lite hjälp för att våga ta det där första steget. Ibland har vi till slut inget val. Det spelar ingen roll. Det finns inget rätt eller fel.

Bara vi tar det. Det första steget. Då är vi på väg. Mot att bli den vi vet att vi kan vara.

 

Förändring är var och ens egen väg.

 

Att inte veta i förväg är en del av att vara människa. Om vi visste de prövningar livet skulle erbjuda oss längs vägen skulle mycket av barnets oförstörda, lyckligt naiva livsföring kanske aldrig uppstå. Som vuxen blir behovet att kontrollera tillvaron allt större, för vissa är kontrollbehovet så stort att hela deras liv verkar inlagt i filofaxen, ipaden eller mobiltelefonen.

Men hur mycket vi än kan kontrollera i form av hur våra dagliga aktiviteter ser ut, finns det ändå saker vi aldrig kan styra över. Framför allt gäller det i våra relationer med andra människor. Att försöka kontrollera en annan människa leder aldrig till något gott. En människa ändrar sig heller aldrig förrän den själv kommer fram till att den måste göra på ett annat sätt. Att det gamla inte fungerar, och att göra mer av det gamla är det enda man vet inte fungerar.

Inte förrän vi riskerar att förlora något vi värderar väldigt högt om vi inte förändrar oss, då är vi redo att ta på oss utmaningen att söka nya vägar.

Vad vi värderar så högt är väldigt individuellt. Man kan lura sig att tro att livet självt, risken att förlora det alltså, vore den högsta värdefaktorn. Så är det ibland, men långt ifrån för alla.

Jag minns när Anthony Robbins berättade om en mamma vars sätt att leva höll på att kosta henne livet. Robbins visste att hon hade en liten dotter och tänkte att han där hade den största förändringsmotivatorn, att hon skulle byta livsföring för att hennes dotter skulle få behålla sin mor i livet. Men icke. Hon grät och sa att hon tyckte det var hemskt att dottern skulle se sin mamma dö, men hon kunde ändå inte bryta sitt livsmönster. Robbins visste att mamman var vegan. När han sa att dottern skulle placeras hos en familj där hon skulle äta kött, flög kvinnan upp och skrek rakt ut ”aldrig i livet att hon ska bli en köttätare!” Och plötsligt hade han hittat hennes viktigaste drivkraft för förändring och de kunde börja lägga upp strategin för hur det skulle bli så. Vilket de också lyckats med. Dottern har kvar sin mamma. Frisk. Och utan kött i dieten.

Vad har högst värde i ditt liv?

 

Ibland betyder ord mer än vi förstår.

2008, jag tror det var i maj, fick jag ett mail. Inget konstigt i sig, men det här mailet var så fantastiskt att jag har sparat det. Ibland när jag känt att självförtroendet sviktat, eller att jag behövt få lite tro på mig själv som en skrivande människa, har jag läst det där mailet.

Det var från en kvinna som läst min blogg. Hon hade hamnat där av en slump men blivit kvar hela dagen. Hon hade hämtat en kopp te, läst, skrattat, gråtit, nickat och hummat, tagit en cigg, läst vidare … ja ungefär så. Hon tackade mig från djupet av sitt hjärta för upplevelsen och bad mig att den dagen jag fick ge ut en bok, att jag skulle meddela henne det så hon fick komma till Göteborg och tacka mig personligen för vad jag betytt för henne. Hur stort tror du det kändes för någon som börjat blogga ett par år tidigare och då tänkte att ”vem f-n skulle bry sig om vad jag skriver?”

I juldagarna tog jag fram det där mailet. Jag skrev ett meddelande till henne, vi har inte hörts på åtminstone fyra år, hennes blogg har varit borrtagen sedan lång tid. Men jag skrev till den mailadress jag hade sparat. Jag skrev att jag brukade tänka på henne och det mailet hon skrev, hur mycket det betytt för mig. Att min bok var klar och att jag ville hålla mitt löfte att höra av mig.

Jag tryckte på sänd och hoppades att någon gång få höra från henne. Precis innan jag somnade den kvällen kollade jag inkorgen och blev så glad att jag satte mig upp i sängen. Hon hade redan svarat!

Det var ett innehåll som gjorde mig ungefär lika glad som i det första. Hon hade flyttat utomlands och ännu bättre, hittat kärleken där. ”Tack vare ditt sätt att beskriva känslor kunde jag förändra mitt sätt att se på livet”, skrev hon.

Om det skulle vara så att jag bidragit till hennes nya liv är jag väldigt glad. Mest glad är jag att hon funnit lyckan och kärleken. Vad det beror på spelar ingen roll. Egentligen.

Det fina för mig i den här historien är att hon är på väg till Sverige. Och då komma till Göteborg och träffa mig. Det, är något jag verkligen ser fram emot!