Gå.

För 15 år sedan ringde en vän till mig och bad mig komma dit. Att jag skulle skynda mig. När jag klev in i den lägenhet hon delade med sin sambo mötte jag en syn som satte djupa spår i mig. Vänstra sidan av hennes ansikte var blått, svullet och trasigt. Läpparna var svullna. Spruckna. Han hade slagit henne. Misshandlat henne brutalt. Synen fyllde mig med lika delar sorg och vrede.

Jag fick henne att följa med till polisstationen och anmäla honom. Erbjöd mig att se till att hon fick hjälp med ett annat, säkert boende. Hon tackade nej. Precis som hon senare tog tillbaka anmälan. Trots att det inte var första gången.

Några år senare träffade jag henne på en fest. Ställde frågan jag haft på repeat i skallen under många år: Hur kan du låta någon behandla dig så illa? Hon tittade mig i ögonen och svarade: ”Vet du, det känns fruktansvärt att erkänna det, men inom mig tror jag inte att jag är värd bättre än så. Om jag träffar en bra man förstör jag det inom ett par veckor. Under min uppväxt matades jag dagligen med att jag var värdelös, att ingen normal man skulle vilja ha mig. Hur hemskt det än låter så blev det min sanning.”

För mig var det inte alls så. Tvärtom. Jag fick som liten höra motsatsen, att jag var bra, att jag var älskad och värdefull. Ändå fastnade jag i en relation präglad av destruktivitet som gick från psykiskt våld, ända över gränsen till fysiska övergrepp. Snarare fast i övertygelsen att jag kunde hjälpa en människa som inte fått samma förutsättningar som jag. Om jag bara höll ut så …

Det finns således olika anledningar till att människor stannar kvar i destruktiva relationer. Något som också blir ganska självklart då det dagligen pågår våld och övergrepp inom relationer i hemmen, runt om i vårt land. Bakom stängda dörrar. Där ingen ser, ingen vet. För den utsatte gör allt för att dölja det, för att man skäms, försöker bevara något som i begynnelsen verkade vara det man alltid drömt om. En dröm som efter hand skiftade form och blev en mardröm. Tyvärr ännu värre då det inte går att vakna från den.

När jag berättade för en kvinnlig vän som är polis att jag skrivit en bok om en relation där mannen utsätts för både psykisk och fysisk misshandel, svarade hon: ”Jaha, vad intressant, för det problemet existerar ju inte. I statistiken alltså. Vi som jobbar med det vet ju att det är ganska vanligt.”

Det är sorgligt i sig. Att det är så skamligt att berätta att man väljer att inte göra det. Och det får till följd att ingen annan heller gör det. Tystnaden förblir. Problemet sopas under mattan.

En enkätundersökning gjord på Sahlgrenska Akademien bland 1400 heterosexuella par visar att tystnaden undanhåller en verklighet som gör livet till en plåga för ett stort antal människor. Upp till åtta procent av kvinnorna uppgav att de utsatts för fysiskt våld inom relationen. Det kanske mest överraskande var att motsvarande siffra bland männen rörde sig mellan 8-11 procent. Männen utsattes i högre grad alltså, för fysiskt våld. Trots att det anses vara ett icke-existerande problem.

Det går dock inte att komma ifrån att män i de flesta fall har ett fysiskt övertag. Och att de fysiska skadorna ofta blir värre när en man slår en kvinna. Ett problem som också blir en viktig aspekt i det sammanhanget, är hur män ska bete sig när en kvinna attackerar dem fysiskt. De flesta väljer att avstå från att försvara sig. Av rädsla för att inte bli trodd om någon ifrågasätter dem.
För mig spelar det ingen roll vilket kön vi råkar tillhöra. Att ta sig rätten att utsätta en annan människa för regelbunden misshandel är bara fel. Utan undantag. Som man skäms jag, blir äcklad rent av, när jag dagligen tvingas läsa om män som misshandlar och kränker kvinnor. Jag känner likadant när jag hör om kvinnor som agerar på samma sätt.

Så vad ska vi göra åt det? Hur ska vi få stopp på skiten? Jag är inte så naiv att jag tror det går att utrota problemet helt och hållet, hur gärna jag önskar det. Men för att börja gå åt det hållet måste vi prata om det. Sluta skämmas för att vi blivit utsatta. Det är inte den som blivit misshandlad som ska skämmas. Skammen ska ligga där den hör hemma. Hos den som valt att utsätta en annan människa för smärtan och sorgen över att den man valt att lita på, sviker på det grövsta sätt som finns. Som tar en annan människas trygghet och självkänsla, smular sönder den och trampar ut den i smutsen.

Det är han/hon som står brottet. Inte du. Våga berätta. Jag hoppas av hela mitt hjärta att din omgivning ger dig det stöd du behöver för att bli hel igen. Och att samhället kan ge dig den hjälp du har rätt till.

Det du kan göra, är att gå. För din egen skull. För dem du älskar. Och som älskar dig, även om du inte gör det själv just då.