Att ta in något.

Jag har skrivit många sidor de senaste åren. För cirka sju år sedan vaknade en önskan till liv. Att skriva, uttrycka med ord det jag hade inom mig. Den hade alltid funnits där men legat djupt begraven under andra måsten och ansvar. Men då gick det inte längre.

Sedan dess har jag skrivit väldigt mycket. Det mesta kommer aldrig någon annan att få ta del av, det har varit medveten träning. För jag anammade samma princip jag alltid gjort när jag vill göra något: träna tills det blir bättre. Mycket. Ibland tyckte jag det blev riktigt bra, men inte tillräckligt, inte hela vägen fram. Så jag skrev mer.

För två år sedan fick jag så uppleva det jag drömt om, målet med träningen. Att få se min bok i tryck. Stå på bokmässan och signera min bok för kända och okända människor. Men jag var egentligen inte färdig. Inom mig var jag inte riktigt nöjd. Men jag ville så gärna. Så jag fortsatte.

I somras använde jag semestern till att skriva klart det projekt jag påbörjat. En story som kändes viktig för mig att berätta. Och från de första styckena kände jag att något hade hänt. Jag tyckte inte själv innan att jag var någon författare. Bara bra på att berätta. Kanske inte så bara men någon författare kunde jag inte känna att jag var.

Men efter att ha jobbat hårt, skrivit om, raderat en stor del av det jag skrivit, med sorg i hjärtat men med insikten att det gjorde helheten bättre, så skickade jag iväg den. Med förhoppningen att det inte bara var jag som tyckte att det faktiskt var bra. Nåja, min mentor inom skrivandet, Erik, hade förvisso redan uttryckt det. Men efter att ha mottagit ett antal refuseringsbrev under ett par års tid för mitt föregående manus var jag nu nervös. Då hade jag inte så stora förhoppningar. Nu var jag stolt över mig själv och om det inte funkade nu, ja då var jag helt enkelt inte bra nog. Så tänkte jag.

Jag fick napp direkt. Känslan var obeskrivlig. Och förra veckan var jag i Stockholm och fick ett kontrakt på utgivning med mig hem. Det kändes som en dröm. Som var sann. På riktigt.

När jag vaknade dagen efter tänkte jag för första gången: jag är författare. Och det känns helt underbart. Jag har aldrig kunnat ens ta in det eller säga det och känna det. Men nu känner jag det.

Nu är det på riktigt.