Min röst är min, ingen annans.

”Vad finns det mer att bevisa? Jag har gjort allt i min makt för att få dig att förstå.”

Hans röst var trött. Torr och raspig, som efter ett liv med alldeles för många cigaretter. Fast det var inte anledningen. För många ord som inte träffat sin önskade måltavla, hennes hjärta, hade kostat rösten dess bärighet.

Han reste sig och tittade ut genom fönstret. Det var längesedan det hade blivit rengjort, en av många praktiska saker som inte fått ta sin tid, sin plats. Regnet som nu föll fick smutsen att rinna ner med dropparna och lägga sig mot bläcket. Ungefär så kände han sig. Som en pöl av smutsigt regnvatten en höstkväll. Det kunde inte fortsätta så, det visste han. På kanten med fötterna dinglandes över avgrunden vände han sig om och gick mot ytterdörren. Han stannade till vid fåtöljen där hon satt med en blick utan uttryck.
”Har du ingenting att säga?” Han väntade en stund men fick inget svar. Hade inte väntat sig det heller. Så han fortsatte ut i hallen, tog på sig skor och jacka innan han greppade den packade resväskan. Den innehöll just nu hela hans liv. Med den fria vänsterhanden öppnade han dörren, gick utan att säga hej då och hörde ljudet av låskolven som klickade till och markerade att nu var han ute. Det var gjort. Utan att tänka mer på det fortsatte han nerför trapporna och tryckte upp portdörren och steg ut på gatan.

Vinden slet i håret, rufsade runt i det likt en jättehand som busade glatt med de grånade testarna. Känslan spred sig ner genom de åldrade lemmarna och utan att se om någon fanns där för att beskåda det lustiga skådespelet släppte han ner väskan på marken och tog ett par danssteg. Först åt vänster, sedan åt höger. Frihetens vindar blåste rakt igenom honom, fyllde själen med hopp och vrålet som formades i djupet och kom ut genom strupen var inte längre trött och avmätt, nej, snarare motsatsen.

Rösten var tillbaka. Hans röst. Den skulle aldrig få tystna igen