Om invanda livsteman.

Vi människor är underliga varelser. När vi står utanför och tittar på hur andra beter sig kan det kännas fullkomligt obegripligt hur en person kan ge sig in i det ena destruktiva förhållandet efter det andra. När hon väl lyckats krångla sig ur något dåligt dröjer det inte länge innan historien upprepar sig. Omgivningen får åter lyssna till samma smärtsamma redogörelser och skakar på huvudena och inser att det är samma sorts människa hon träffat, bara i annan skepnad.

Varför gör vi så?

Det finns många olika teorier som innehåller och redogör för våra grundläggande, mänskliga behov. Men ett som alltid finns med är vårt behov av att känna en grundläggande trygghet, eller säkerhet.

Det uppnår vi genom att återskapa situationer som medför känslor vi känner igen. Det gör vi omedvetet, och vi gör det genom att återskapa situationer vi känner igen från då vi växte upp. Livsmönster som präglats i oss innan vi ibland ens fått ord att kunna använda.

De flesta är omedvetna om varför de gör som de gör och ställer frågor som ”varför träffar jag bara såna typer”, eller ”varför händer detta alltid mig?”

Det leder aldrig framåt utan bara förstärker det smärtsamma och känslan av att livet är något vi inte kan påverka. Vilket skapar känslor av hopplöshet och kanske i längden depression och andra tillstånd.

Inte förrän vi sätter oss ner och börjar undersöka vilka val vi gör som placerar oss där vi alltid hamnar. Det kan göra ont att se. Det är smärtsamt att inse ibland men innan vi är redo att möta det kan det ske en verklig förändring.

Men att inse och bli medveten räcker sällan heller. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jaha, nu fattar jag, nu ska det bli ändring på saker här!” Sen finner man sig ändå ett tag senare i samma tillstånd och känsla.

Att veta är bra. Att göra är ett måste. Det där beteendet vi tränat på hela livet som inte fungerat men varit tryggt och vant sitter fast ganska rejält. För att bryta det måste vi träna in ett nytt. Vi måste nöta in det tills det nya blir det som är vårt förstahandsval. Precis som det inte räcker att gå till gymmet en gång för att bygga en muskel fungerar hjärnan på samma sätt.

”Repetition is the mother of all skills”, som Anthony Robbins uttrycker det.

Precis som de flesta gymkort blir liggande i lådan framåt februari orkar få hålla ut i tränandet av sitt nya sätt att möta världen. Och går tillbaka till det gamla, hemtama.

Ett bra sätt att undvika det är att se till att ha en person du verkligen kan lita på i din ringhörna. Någon som ser till att du inte ger upp, även när det börjar bli motigt. Vem det är spelar inte så stor roll. Bara det är någon som inte ger upp, bara för att du är redo att göra det. Som står bredvid tills du är säker på att kunna stå på egna ben, utan stödhjul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s