Ibland har jag fått höra ”varför ska du hålla på och jobba med dig själv och leta efter saker hela tiden? Varför accepterar du inte bara vem du är?”

Det intressanta är att de som säger det brukar vara de som jag tänker precis tvärtom om. Inte för att jag säger det, om de inte frågar förstås, men det brukar å andra sidan inte hända heller.

Och det är naturligtvis okej. Är man nöjd med sig själv och det liv man lever så är ju det jättebra. Det är väl egentligen bara om någon beter sig på ett sätt som skadar andra som jag inte tycker det känns okej. Det finns gott om människor som väljer att ständigt skylla på andra istället för att se sin egen del i processen. Tyvärr är det också de som dröjer längst med att reflektera över att det kanske är dags att göra något åt sig själv. Under tiden råkar andra illa ut på grund av att de helt enkelt kommit i vägen för en person som väljer att blunda och bara gå på. Sen får den personen gå i terapi istället …

Ibland vilar jag. Ibland jobbar jag med mig själv. Lite som livet alltså.

Nya tider, nya sätt att mötas.

I över tjugo år har jag utbildat mig på universitet, fristående utbildningar, föreläsningar … förutom alla hundratals böcker jag läst bara för att jag ville förstå varför vi människor gör som vi gör, inte minst jag själv. Det lustiga är att jag fortfarande tycker det är lika kul, spännande, intressant.

Jag vet inte varför, men jag tycker om att hjälpa människor. Sen om det handlar om att visa en vilsen turist vägen till Avenyn spelar inte så stor roll. Men det är klart, att vara med när någon inser varför de hamnat i den livssituation de befinner sig i och hjälpa dem hitta en annan väg, det är naturligtvis större.

Med den senaste utbildningen känns det som en stor pusselbit föll på plats. Inte minst på det personliga planet.

Jag har själv under åren tagit hjälp av människor som jag känt haft dels kunskapen, men som också förstått vem jag är. För mig har det alltid varit viktigt att vara ödmjuk och inte tro att man kan allt själv. Då är man ute på hal is. Det senaste året har jag haft den fantastiska coachen Sofia Guldbrand som rådgivare och bollplank. Det har hjälpt mig ta sjumilakliv i min utveckling. Jag har samtidigt under tiden gått igenom några riktigt tuffa prövningar och kunnat använda dem tillsammans med Sofia för att lära mig vad de står för. Ovärderligt.

Eftersom tid är en bristvara och avstånd ibland en faktor så erbjuder jag nu möjlighet att ha samtal utifrån dina behov via Skype eller telefon. Vill du ses ”på riktigt” så går det också alldeles utmärkt, såklart.

Har du frågor eller vill boka en tid så ring: 0722-432156. Eller maila: johnnymartinsson@hotmail.com

Din tid. Värdesätt den högt.

 Jag minns fortfarande hur jag satt där i stolen mitt emot den kvinnliga terapeuten och tänkte:” Det här är sista gången jag kommer hit. Du är säkert bra för någon annan, men det hjälper inte mig att sitta här och prata. Jag kommer betala för idag sen ses vi inte mer.” Hon tystnade, tittade på klockan och berättade att tiden var ute för idag.

Inte bara för idag, tänkte jag och betalade, tog mina saker och lämnade hennes rum. Med bestämda steg korsade jag gatan och fortsatte fram till Näckrosens bokhandel, gick och bara fortsatte fram till en hylla med böcker. Där drog jag ut en oansenlig bok, läste titeln, ”Din undermedvetna tankecentral”, och bara visste att jag skulle ha den. Sedan fortsatte jag till kassan, åkte hem och läste den i ett svep. Och avslutade med tanken: ”Det är det här jag vill göra!”

Det var början på många spännande turer, vändningar och prövningar. Om inte annat var det början på att förflytta fokus från att orsakerna till hur jag mådde berodde på någonting utanför mig själv, till vad som pågick på insidan. En fram till dess främmande tanke.

När jag förra veckan var på utbildning för att bli schematerapeut, tyckte jag det var så skönt att höra kursledaren Poul, ni kanske såg honom i SVT:s Par i terapi, säga att det här är inte den enda sanningen. Att det gäller att hitta det som passar just dig bäst.

Så har jag alltid tänkt med. Det finns ingen universallösning. Det gäller att hitta sin väg och om inte fortsätta med något som inte fungerar, bara för att det är jobbigt. Det är din tid, ditt liv. Har du prövat med men det inte funkar, fortsätt inte med mer av samma som inte känns bra. går att applicera på många områden …

När det gäller att gå och prata med någon om sitt mående är min erfarenhet att det inte egentligen är metoden som är viktigast. Att du känner förtroende för den som sitter i stolen mitt emot och att han/hon förstår dig är långt mycket viktigare än vad det står på visitkortet.

Om invanda livsteman.

Vi människor är underliga varelser. När vi står utanför och tittar på hur andra beter sig kan det kännas fullkomligt obegripligt hur en person kan ge sig in i det ena destruktiva förhållandet efter det andra. När hon väl lyckats krångla sig ur något dåligt dröjer det inte länge innan historien upprepar sig. Omgivningen får åter lyssna till samma smärtsamma redogörelser och skakar på huvudena och inser att det är samma sorts människa hon träffat, bara i annan skepnad.

Varför gör vi så?

Det finns många olika teorier som innehåller och redogör för våra grundläggande, mänskliga behov. Men ett som alltid finns med är vårt behov av att känna en grundläggande trygghet, eller säkerhet.

Det uppnår vi genom att återskapa situationer som medför känslor vi känner igen. Det gör vi omedvetet, och vi gör det genom att återskapa situationer vi känner igen från då vi växte upp. Livsmönster som präglats i oss innan vi ibland ens fått ord att kunna använda.

De flesta är omedvetna om varför de gör som de gör och ställer frågor som ”varför träffar jag bara såna typer”, eller ”varför händer detta alltid mig?”

Det leder aldrig framåt utan bara förstärker det smärtsamma och känslan av att livet är något vi inte kan påverka. Vilket skapar känslor av hopplöshet och kanske i längden depression och andra tillstånd.

Inte förrän vi sätter oss ner och börjar undersöka vilka val vi gör som placerar oss där vi alltid hamnar. Det kan göra ont att se. Det är smärtsamt att inse ibland men innan vi är redo att möta det kan det ske en verklig förändring.

Men att inse och bli medveten räcker sällan heller. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jaha, nu fattar jag, nu ska det bli ändring på saker här!” Sen finner man sig ändå ett tag senare i samma tillstånd och känsla.

Att veta är bra. Att göra är ett måste. Det där beteendet vi tränat på hela livet som inte fungerat men varit tryggt och vant sitter fast ganska rejält. För att bryta det måste vi träna in ett nytt. Vi måste nöta in det tills det nya blir det som är vårt förstahandsval. Precis som det inte räcker att gå till gymmet en gång för att bygga en muskel fungerar hjärnan på samma sätt.

”Repetition is the mother of all skills”, som Anthony Robbins uttrycker det.

Precis som de flesta gymkort blir liggande i lådan framåt februari orkar få hålla ut i tränandet av sitt nya sätt att möta världen. Och går tillbaka till det gamla, hemtama.

Ett bra sätt att undvika det är att se till att ha en person du verkligen kan lita på i din ringhörna. Någon som ser till att du inte ger upp, även när det börjar bli motigt. Vem det är spelar inte så stor roll. Bara det är någon som inte ger upp, bara för att du är redo att göra det. Som står bredvid tills du är säker på att kunna stå på egna ben, utan stödhjul.